Fibernät - Vad är det
Tekniken
Fiberoptiken fungerar genom att ljusstrålen inuti kärnan totalreflekteras mot gränsytan till manteln. Således kan ljuset färdas mycket långa sträckor, förutsatt att kärnan är optiskt tätare än manteln och att infallsvinkeln mot mantelytan överstiger gränsvinkeln för totalreflektion.
De förluster som sker i ett fiberoptiskt system beror huvudsakligen på små orenheter som absorberar en del av ljuset. Förluster beror även på ojämnheter i ytan där totalreflektionen sker. Sådana ojämnheter kan påverka ljusstrålars reflektionsvinkel så att de faller utanför totalreflektion. Den ljusvinkel en optisk fiber kan ta emot ljus för totalreflektion varierar och är beroende dels på vilken våglängd ljuset har, dels på ingående material i kärna och i mantel. Hur mycket av signalen som absorberas i ett system beror även på det sända ljusets våglängd.
Ett fiberoptiskt överföringssystem består av en sändare som skickar iväg och kodar ljussignaler genom de optiska fibrerna, samt av en mottagare som tar emot och avkodar dem. Om fibersystemet sträcker sig över långa avstånd, finns det ofta behov av signalförstärkare, som är utplacerade mellan sändaren och mottagaren.
Sändaren skickar ut ljus antingen med hjälp av laser eller med hjälp av lysdioder. Fördelen med lasersändare är dels att de kan överföra mer energi till den optiska fibern, dels att de inte ger så stor spridning av pulsen dispersion. En lägre dispersion ger större överföringskapacitet (bandbredd). Lasersändare är dock dyrare och mer temperaturkänsliga än lysdioder. Mottagaren översätter ljussignalerna till elektriska impulser som skickas till dator, TV eller telefon. För att upptäcka ljuset använder mottagaren sig av fotoceller eller fotodioder. De vanligaste ljusvåglängderna som används är 850, 1310 och 1550 nanometer, det vill säga infrarött ljus. Förlusterna är minst när våglängden är 1550 nanometer, men samtidigt är de tekniska besvärligheterna då störst. För att öka kapaciteten kan flera våglängder blandas genom Wavelength Division Multiplexing
(Källa: www.wikipedia.se)
Fibertrådar
Fördelar gentemot koppartråd
Av tradition och av praktiska skäl har koppartråd alltid använts inom telekommunikation, men nu konkurreras den mer och mer ut av de optiska fibrerna. De optiska fibrernas viktigaste fördelar gentemot koppartråd är att:
de är billigare än koppartråd, vilket gynnar operatören och konsumenten.
de är tunnare än koppartråd. Därigenom blir det möjligt att bunta ihop fler fibrer i en kabel med en given diameter än koppartråd, vilket i sin tur gör att exempelvis fler telefonlinjer får plats.
ljussignaler dämpas och förvrängs mindre i optiska fibrer än elektriska signaler i koppartråd. Därför räcker det att ha en sändare som förbrukar lite elektricitet. Dessutom krävs en förstärkare endast vid var 100 kilometer vid singelmodfiber[källa behövs] jämfört med 1,5 kilometer för koaxialkabel. Även här gynnas operatören och konsumenten.
En annan fördel med optiska ledare är att de är svåra att avlyssna eftersom de inte avger elektromagnetiska fält på samma sätt som elektriska ledare gör.
(Källa: www.wikipedia.se)